www.soth.se

Erica med Pepsi

av gästskribent Erica

Det var en vårdag när jag och min mamma var hos Thomas och Sophie för att tinga en av fyra undulatungar. Jag hade inte vågat hoppas på det skulle gå så snabbt att välja men det var inga tvivel om vilken som var min favorit – en liten himmelsblå undulatpojke. Under tiden medan jag väntade på att få hämta hem honom hann jag fundera ut ett fint namn på honom - Pepsi.

Underbara karantäns-veckor med Pepsi

Under de första veckorna hemma hos oss visade Pepsi mig en helt underbar sida som jag inte sett hos någon av mina tre andra undulater. Redan andra dagen var han uppe i min hand och badade. Han hade heller inget emot att klättra runt i mina händer, mellan mina fingrar och bita i min näsa. Han var väldigt charmig och som ni kanske förstår flög hans karantänsveckor förbi. Men nu var det dags för honom att få träffa sin kompis. Men innan jag börjar skriva mer om min första tid med Pepsi tänkte jag att jag skulle berätta om varför det har blivit just undulater. Och så tänkte jag också skriva lite om de undulater jag hade innan Pepsi kom till mig.

Varför jag gillar just undulater

Förklaringen är egentligen ganska enkel – vi hade en väldigt tam undulathane när jag var mindre. Han var jättesöt och social. Vi har visserligen haft flera andra fåglar också men när jag sedan ville ha ett eget husdjur kom jag att tänka på undulaten. Så en undulat fick det bli, en lutinohona som jag döpte till Ciara. Efter en månad insåg jag att Ciara var för ensam så jag köpte Chicco, en normaltecknad ljusgrön hane. De fungerade otroligt bra ihop och var väldigt söta tillsammans. De bodde själva i lite mer än ett halvår innan jag köpte Chiquita.

Jag umgicks en hel del med Chiquita för jag ville få henne tam innan jag släppte in henne i samma bur som Ciara och Chicco. Tyvärr gick Ciara bort i en sjukdom ett tag senare. Chiquita insjuknade också efter det men hon kunde som tur var räddas. När fåglarna var friska igen och smittan var borta ställde jag mig i kö till en undulatunge hos Thomas och Sophie. Jag valde dock att vänta tills nästa kull så det hann gå någon månad innan jag köpte Pepsi. Under tiden hade jag fått kontakt med en annan uppfödare och köpt Zita, en liten olivgrön spangle opalinhona tre veckor innan Pepsi kom.

Pepsi får en kompis

Under karantänsveckorna hade jag fullt upp med Pepsi och hade inte en tanke på vad som skulle hända sen. Jag hade hela tiden planerat för att han skulle få en kompis, och jag visste vilken kompis det skulle bli – Chiquita. Men jag hade glömt att tänka på hur dessa två skulle kunna bli tama tillsammans. Det låter kanske inte som ett problem då det självklart går att ha tama undulater tillsammans. Men Pepsis nya kompis Chiquita var inte det minsta tam. Kom jag i närheten av burdörren så började hon flaxa runt i buren som en galning. Och där försvann mina och Pepsis mysiga stunder.

Pepsi och Chiquita bekantar sig

Pepsi hade givetvis inget emot att få en kompis men det var först efter flera veckor som de lärde känna varandra så bra att han fick klia henne i nacken och mata henne. I början var det hon som bestämde allt vad han fick och inte fick göra. Hon var nämligen inte särskilt van vid beundrare då den enda hanen hon känt inte var så intresserad av henne. Men Pepsi och Chiquita lärde sig som sagt att anpassa sig efter varandra och började putsa varandra lite smått.

Tama tillsammans?

Eftersom Chiquita ju var ganska rädd av sig vågade hon inte sitta på fingret vilket Pepsi ganska snart tog efter. Pepsi tog dessutom efter hennes agerande när hon var skrämd och blev mer och mer rädd för varje gång som Chiquita fick panik. Till slut var det nästan så att Chiquita var den som var minst rädd. Nu hade jag alltså två undulater tillsammans som inte var särskilt tama, men varav den ena i alla fall tidigare varit supertam. Frågan är hur jag skulle göra för att få dem båda lika tama. Om hur det gick får jag skriva om en annan gång.

Från vänster ser du Sessan, Pepsi, Chicco och Zita.

Om webbplatsen copyright Webbplatskarta kontakt