www.soth.se

Search button
Webbplatskarta Om webbplatsen
StartModelljärnvägundulaterLänkarcopyrightkontakt

Menu:

Senaste nytt

13 juli 2016:
3 nya artiklar publicerade. Läs mer på:

  • Trichomoniasis
  • Välj honan först - några råd på vägen
  • Visst kan honor prata


  • 16 januari 2016:
    Vi säljer ut vår plexiglasholk, inspelningsutrustning till plexiglasholken samt fröseparator.

    Läs mer på: Till salu.

     


    Tipsa om denna sida:



    Fågelutrustning säljes

    Vi säljer bland annat ut vår filmutrustning som vi haft till fåglarna.                                              

    Läs mer>> Filmutrustning



    Undulatfilmer!

    Missa inte att ta del av den första tiden i holken.

    Se mer på länken>> Våra filmer från holken



    Märta med Harry

    En dag kom plötsligt ett brev med en cd-skiva nerdimpandes med posten. Nyfiket öppnade vi kuvertet som visade sig komma från Märta. Hon hade med hjälp av mamma Susanne skrivit en lång berättelse om livet tillsammans med Harry – en undulathane som de kört ner ända från Göteborg för att hämta hos oss ungefär ett halvår tidigare. Såhär beskriver de den första tiden tillsammans med Harry.

    Harry är verkligen en underbar liten undulat! Han är busig, kärvänlig och väldigt nyfiken. Den mest sociala fågel vi någonsin träffat. Supersocial helt enkelt – han vill alltid vara med!

    Att leva med undulater är aldrig tråkigt. Det är fullt av liv och energi. Under den tid vi haft lille Harry hos oss har det hänt massor av roliga saker. Och inte såå roliga. Som att han tuggat på vår fina orkidé. Eller att han letar honor att mata i alla föremål som blänker. Vi har fått ställa undan inte bara speglar utan också vår fruktskål och servetthållare i rostfritt. Men det hjälper inte en ivrigt uppvaktande Harry. Han hittar honor i pennor, tummar och glas. Undrar vad han säger när han får träffa sin undulatkompis som vi skall skaffa till honom? Skall verkligen bli kul och spännande att se!

    En dag, när han inte varit hos oss särskilt länge hade han fastnat mellan en bokhylla och väggen. Märta, som var ensam hemma med en kamrat, blev väldigt orolig men lyckades efter ett tag hjälpa honom att komma loss. Oj, så han åt när han kommit loss! Han hade nog suttit där några timmar, den stackaren. Men nu är det hålet igenlagt.

    Han vill gärna vara med oss när vi äter, fast det tycker pappa inte riktigt om – även om de är riktiga bundisar. När pappa klappar på sin axel kommer Harry flygande. Om han inte redan är där, förstås. Så fort någon av oss lämnar det rum Harry är i, kommer han flygande efter. ”Hallå, jag vill följa med” känns det som att han säger då.

    Men han är ofta med oss till frukost. Och så ska han smaka på allt. Olyckor av sorten: ”oj nu trillar jag ner i skålen med mjölk och flingor” och ”hjälp, jag har doppat stjärtfjädern i smält choklad” har hänt ett flertal gånger.

    Han har ett speciellt kvittrande som får oss att tro att han kommer att kunna prata. ”Han kan säga oj, oj, det är säkert”, sade Märta bestämt häromdagen.

    ”Jag kan till och med mata Harry ur handen”, säger Märta. ”Jag älskar honom väldigt mycket och ibland gnuggar vi näbb mot näsa.”

    När lillebror bygger med Kapla-stavar är Harry gärna med och pickar på stavarna. Ibland bär han omkring på lillebrors små legobitar också.

    Och så älskar han att bada – han breder ut vingarna och riktigt gonar ner sig i vattnet. Han håller på länge så han hinner bli riktigt blöt. Det skvätter ganska mycket så efteråt är det blött på flera meters avstånd!

    Han har ett skönt gungande sätt att hoppa fram över köksbordet, som första gången vi såg det fick oss att verkligen skratta. Han är en störtskön kille. Hur skulle vi klara oss utan Harry, tycker hela familjen. Han tycker också mycket om när Märta spelar fiol, då vill han gärna vara med och han kvittrar ikapp med musiken. Eller sätter sig på stråken och åker med.

    På morgnarna när han blir utsläppt ur buren blir han så glad, så glad så han vet inte till sig. Då har han oftast varit vaken och kvittrat ett tag. En jättebra väckarklocka. Lika glad blir han när vi kommer hem om eftermiddagarna, dörren hinner inte öppnas förrän han börjar vissla: ”Här är jag. Kom och låt mig vara med!”

     

    Skrivet av Märta och Susanne med hälsningar från hela familjen.